the world keeps turning

Vi kan inte ändra det som har hänt, men vi kan bygga den bästa vägen framåt. Livet rullar på, det tycks ibland vara utan mening och ibland fullt av betydelsefulla ting värda att leva för. Det är inte svårt att stoppa ett livshjul, kanske alldeles för enkelt och vi människor är kanske för sköra för att ha rätt att vara den ledande organism som vi har blivit. Livet kan ta slut så fort, den vägen du har framför dig når sin ende medan de vägar som människor i din närhet har byggt upp bryts sönder. Så bygg inte din väg i förskott, du kan ha drömmål under din färd men ha inte alltid en bild av hur det ser ut bakom nästa krön!

Jag skulle vilja skänka en tanke till en vän som försvann ur den här världen på påskafton, jag känner på något sätt att jag egentligen inte har den rätten att ta ett farväl. Det är inte rätt att du skulle dö, jag är säker på att du hade så mycket mer att ge. Jag tänker på dig, Joel <3

Babbel

De är då konstigt hur dessa gränser vi skapat mellan människor begränsar oss så, varför vi inte bara kan få vara människor utan måste grupperas in än en gång... och hur fan lyssnar man på hjärtat vid svåra val? Jag har alltid, eller alltid, de senaste åren i alla fall, sett mig själv som en person som går mycket efter mina känslor och inte bryr mig om vad jag mår bäst av och borde göra. Det kanske inte håller i längden? Jag tror inte på ödet så jag tror inte att det som sker är menat att ske utan jag tror att det är vi själva som formar de händelser och vändningar i våra liv, jag tror att människor är starkare än de yttre påfrestningar vi har omkring oss. Så vad ses som en yttre påfrestning? De blev väldigt osammanhängande men skit samma, jag fick ur mig det jag ville. Kram!

Here we go again

Idag skrev vi en debattartikel på svenskan och eftersom jag inte är allt för duktig på att uppdatera, vilket jag skyller på dålig inspiration och tidsbrist så tänkte jag att jag iallafall kunde roa er med lite debattartikelsläsning. Here you go!

Nej till värdering av åldrar!

Jag påminns gång på gång om hur olika vi människor i olika åldrar påstås vara. Hur vi ska vara olika klyftor av samhället utan någon som helst koppling till varandra förutom att vi unga ska finansiera de gamlas pensioner, ta över deras arbeten och inte ställa till för mycket problem för den viktiga vuxna delen av Sveriges befolkning. Samtidigt har vi de äldre att tacka för de förutsättningar de skapat för oss när vi nu ska ut i vuxenvärlden och ta allt det ansvar som vi alltid fått höra snart ska förväntas av oss. Jag vet inte hur mycket ansvar vi ska behöva ta innan vi räknas som vuxna individer, jag tycker inte att vuxenlivet ska startas vid en viss ålder utan utifrån hur stort ansvar en människa kan ta över sitt eget liv. Om ”vuxen” nu borde få vara ett begrepp för att förklara vad för slags människa en individ är, vilket jag också är osäker över, så borde dess innebörd justeras lite. Det borde inte vara ett så stort hopp mellan ungdomens och de vuxnas gradering i samhället.

 

De heliga ”äldre” människorna borde också tas ner lite på jorden, nostalgi är ingen livsstil och respekt verkar vara ett helt nytt koncept att använda vid mötet med andra människor. Ynglingarna i ett samhälle, de finniga och högljudda tjejerna och killarna på bussen, är för många små sorgliga idioter. Tänk om de kunde ”göra något med sitt liv” nu när samhället har så mycket att erbjuda, när chans till utbildning har blivit till vardagsmat. Ja, tänk om dessa ynglingar kunde tänka så och göra rätt för sig, helst redan vid födseln. Då tänkte jag komma med en liten infallspunkt, hur lär man sig i livet? Det är genom att göra misstag vi tillslut gör rätt, genom snedsteg hittar vi nya vägen och genom att uppleva får vi visdom. Erfarenhet, visdom och kunskap kommer inte i ett brev på posten när vi fyller 13.

 

Ungdomen är till för att göra dessa fel och komma ut som en klokare människa innan vuxenlivet och då samtidigt det egentliga livet börjar. Är det alltså meningen att vi ska förtränga alla dessa år vi levde innan vi blev upphöjda och fick slå följe med vuxenvärlden? Jag tror att om jag en dag vaknar och önskar att jag skulle ha levt mina ungdomsår annorlunda och hade velat glömma dem, så har jag också krympt som människa. Då har jag blivit en människa som tappat sina rötter, där allting började och växte upp till något förhoppningsvis väldigt fint. Hur dessa rötter ser ut när de växt under ett visst antal år är olika för alla, det finns inga mallar för hur utvecklingen hos människorna ter sig. Så sluta värdera människor utifrån deras ålder!

 

Det är som sagt inte antalet år en rot har växt som avgör rotens utseende, miljöfaktorn är viktigare än åldersfaktorn i utformningen av en personlighet. Det är vilka miljöer människor har kretsat runt som framkallar den personlighetens unika drag. En människa är därför inte   alltid redo för en viss mängd ansvar bara för att åldern säger så. Vem har förresten bestämt hur mycket ansvar en viss åldersgrupp borde klara av att bära. Det finns inga skrivna regler över hur människor inom en viss åldersgrupp ska vara, det är du själv som sätter dina egna gränser. Varför öppnar vi oss inte och slutar utgå från att bara för att en människa har en rullator, grått hår och en hes rökröst så är den personen på ett visst sätt?

 

Det finns så klart klassiska motargument som att särbehandling utifrån ålder behövs för ett säkert samhälle, för vem vet vilka hyss de unga likaväl de äldre skulle hitta på om vi inte hade regler som reglerar vad vi får lov att göra när vi fyllt ett visst antal år. Det är sant att det för vissa saker behövs det tydliga åldersgränser för att se till så att inte yngre gör dessa väldigt olämpliga ting såsom alkohol, sex och lån, som enkelt kan spåra ur om det inte sköts varsamt. Jag tror samtidigt att om vi hade anonyma test för att få reda på om personen är lämplig för att göra en viss handling, där åldern först var hemlig, så skulle resultatet förvåna oss. Vi skulle märka att en 20-årings testresultat kan skifta oerhört mycket och att det finns många som ännu inte är redo för det som de lagligt får göra. Vi skulle också se att det finns många yngre som mer än väl är redo för att ta del av de saker som de lagligt sett är ”skyddade” ifrån, för att lagsättarna tycker att generellt så är inte den åldersgruppen tillräckligt mogna. Jag har också börjat fundera på hur det är möjligt att bestämma lämplig mognadsgrad för vissa praktiska handlingar. Vem kan t.ex. säga hur mogen en människa borde vara för att ha sex med en annan individ när människors inställning till sex är så otroligt olika?

 

Det jag vill komma fram till är att vi använder åldern för att definiera oss alldeles för ofta. Människor är inte på ett visst sätt bara för att de har levt ett visst antal år, miljöfaktorn är viktigare än åldersfaktorn i utformningen av en personlighet och det finns inga skrivna regler över hur människor inom en viss åldersgrupp ska vara. Så låt människor utveckla sig själva utan att de ska behöva känna press på hur de borde vara, sluta också med att se mänskligheten som en så himla komplicerad djurart. Låt oss vara människor, inte barn, tonår eller tant!


Lite nynnbart

If they call it heartache
Why is the rest of my body aching
Why is the rest of my body shaking


Vad jag vill...

Jag skulle så gärna vilja prata skånska! Skånska måste vara den finaste dialekten som finns. Jag skulle helst vilja prata den där sköna Helsingborg-dialekten och inte den lite grötiga Malmö-dialekten. Men jag är ingen expert på alla varianter av skånska så jag ska väl inte slänga ur mig för mycket. Fan mamma och pappa att ni inte valde och flytta till en skånsk liten stad innan jag föddes, hehe. Nu ska jag ta mig lite kladdkaka och glass, kram!  

life´s to damn short to stick with all these rules



Vad vore livet egentligen utan lite snesteg, misstag och impulsiva handlingar? Hur roligt skulle det vara att leva om vi inte bröt mot normerna ibland? Tänk att leva sitt liv som en robotliknande människa - inga plötsliga ryck, inte väcka känslor hos andra genom olika upptåg och viljor. 

En ekra i buddismens åttafaldiga väg är rätt tänkande, det syftar på att vi ska släppa igenom våra känslor och tankar för att ångra oss efteråt. Vi ska inte få dessa eländiga tankar om att vi skulle gjort på ett annat sätt istället eller att vi borde passat på när vi hade chansen. Detta tycker jag är en jäkla bra tanke, jag är en trogen följare. Allt som slår en in behöver inte vara det rätta just för stunden men jag tror att i det stora hela så borde du inte gjort någonting annorlunda. Jag kan säga att jag aldrig skulle sitta i den livssitsen jag sitter i om jag inte skulle ha snubblat lite på mig själv ibland och jag är såååå tacksam för att jag fått lov att göra det också. 

Jag ser mig själv som en någorlunda impulsiv, jag tänker hellre efter än före (... oftast) och jag tror att det kan vara bra på många sätt. På så sätt får vi fram oss själva på ett mycket bättre sätt. Sen är det klart att vi inte kan vara någon slags gud i allas ögon genom att göra det som känns bäst för just oss, just då och just där men det går inte att leva ett liv och kalla det sitt eget om vi strävar efter att tillfredställa andra.

Nu ska jag käka, ha det!       

Vad jag vill...




Jag skulle vilja lära mig blindskrift, eller i alla fall försöka ta mig an den utmaningen. Visst, jag kanske inte har så stor användning av det i vardagen beroende på vad jag har för arbete osv men det kan vara intressant att få lite insikt i vad de synskadade är tvungna att utstå.

En nystart?

- I will find someone who deserves my touch after all the hurt is through

- I will learn to love again

- I will survive

Detta är bara några få av alla klyschor vi intalar oss själva efter en olycklig flört, förälskelse m.m. För att känna hopp igen och våga visa tillit till någon igen. När man blivit så nedtryckt i skiten, fått sitt hjärta krossat eller hur man än beskriver de oerhört krävande verklighet man befinner sig i, måste vi hitta ett nyckelhål att kika ut genom igen. Nyckelhålet på dörren till hoppets och nystartens land (oj, vad det blev poetiskt :p). Men det är ju så vi alla känner, att vi måste börja om på nytt och skaffa nya visioner. New goals in life! 

Men går det att starta om? Finns det något vi har rätt att kalla för "en nystart"? Jag tror att en människa som ska klara av detta verkligen måste vara stark och självständig, för man kan inte förvänta sig att ha stöd med sig hela vägen och man måste helhjärtat vilja lämna det bakom sig. Jag tror inte det är många som klarar det och absolut inte så många som antalet gånger jag hör små utrop om att en nystart är på g.

Jag tänkte därför från och med nu, för jag har självklart också legat och tryckt på dessa tankar, försöka tänka på detta viset; jag ska inte starta om och skaffa en ny tårtbit till mitt liv utan jobba med de delarna som jag har problem med. 

Det är ingen idé att lägga något ofärdigt bakom dig för du kommer ändå aldrig släppa det helt (jag funkar så i alla fall). Det kan kännas skönt för stunden, veckan, månaderna men jag lovar att det alltid kommer att hemsöka dig längre fram.       

Känslor

Att känna sig förälskad eller kär måste ju vara den allra bästa känslan vi människor kan känna! Det härliga pirret i magen, förväntnigarna och känslornas egna berg- och dalbana. Tänk tiden då man vaknade på morgonen med förhoppningar om att denna dagen, då kommer det fan hända någonting, men också besvikelserna och tårarna som faktiskt inte gjorde något. Bara jag fick kolla på honom och känna hans närvaro, det vägde upp alla andra känslor. Nu när vårkänslorna börjar krypa tillbaka efter en lång semester så följer dessa fantastiska känslor med i resväskan. Som tur så har jag bara öppnat någon centimeter av dragkedjan än så länge... 


Kärlek vid första ögonkastet

Jag har en liten fråga, tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Jag är osäker om vad jag tror, jag har aldrig trott på det förut och jag tror inte jag gör det nu heller. Det kanske behövs ett visst ögonblick, då man får uppleva det, för att kunna få en inblick i det. 
Jag är inte äns säker på om jag tror på äkta kärlek, jag må vara pessimist. Hur kan vi veta att vi ska hitta någon som passar just oss? Är det inte lätt att om vi råkar hitta den här killen som är den "rätta" att vi då går in med en optimistisk tro och tror att vi inte måste anstränga oss eftersom vi är "kärleksfränder"?

Är vi bortskämda?

På kvällarna (och på dagarna), när jag sitter/ligger och tänker så har jag under dom senaste dagarna återkommit till ett och samma ämne varje gång; bortskämdhet. 

Är vi födda bortskämda? Om vi skulle ta en nyfödd bebis av något snobbigt, rikt par, som till all förmodan skulle skämma bort sitt barn, och placera det i en familj som lever med en lägre standard och som inte skulle kunna uppfylla barnets alla framtida önskningar, hur skulle det barnet utvecklas och vad skulle hon/han bli för en slags människa? Sitter det i barnets natur och sinne att få det han/hon önskar sig eller kommer det barnet anpassa sig av sin uppväxtmiljö? Kommer denna lilla person få liknande personlighetsdrag som sina biologiska eller sina nutida föräldrar? 

Jag själv tror att bortskämdhet inte alls sitter kromosomerna men däremot så kan den lilla illvilja som leder fram till de sitta där. Men jag tror att barnet lätt kan växa upp och skämma bort sina barn sedan, eller?

Sätter en "fattig" uppväxt spår av vett och medkänla eller av hämd och besvikelse? 

Vad jag vill...

Jag vill bli en cool pensionär! Jag vill bjuda på mig och vara positiv, jag vill att mina barnbarn (om jag har några) ska kunna vara stolta över sin mormor/farmor samtidigt som jag kan ta ansvar och inte stöka till allt för mycket. Jag vill inte vara en sådan gammal tant som går runt på Konsum och klagar på ungdomar - visst, det låter som en klyscha men det stämmer faktiskt till en viss del. Jag vill vara ute och segla och jag vill åka motorcykel runt Vättern med mina nära och kära när jag är 67 år. Jag vill bryta mönstret för hur gamla ska vara och gå emot strömmen. Hur vill ni vara när ni blir äldre? 


Kanske jag om några år?

Respekt

Hej på er! Jag har dragits ner ännu mer i det här förkyldträsket och sitter nu här och nyser lite då och då. Jag är trött och lite skakig i hela kroppen, som tur blir ikväll en lugn hemmakväll med min kära familj. Jag tror inte jag uppskattar dom lika mycket som jag borde göra, och jag tror att jag har lite för höga förväntningar på mina vänner.

Det blir lätt så när tiden går, jag tar säkerheten hemma alldeles för självklart och sedan när vänner försvinner eller bara inte är tillgängliga så står jag där fruktansvärt ensam. Jag är den personen själv också som drar mig undan lite och betraktar på avstånd. Jag vill ha koll på hur andra beter sig och fundera på hur jag ska passa in i deras liv på bästa sätt, iallafall passa in för stunden. Prooooooooosit! Hehe, förlåt. Jag är inte en sådan person som vill stå i centrum och ge ut order till alla mina underståtar. Det blir lätt så att den som har uppmärksamhet och respekt ses som en ledare av dom den har omkring sig, visst kan det stämma ibland men oftast är det en (väldigt) felaktig bild. Jag har nu stått i skymundan en tid och har märkt av en sak som existerar i alla vänskapsband - respekt. Vem har mest respekt och vem har mindre? Ett jäkla maktspel som pågår överallt. Detta kan tära väldigt mycket på oss människor och jag är speciellt känslig för det.

I de här situationerna då man känner sig väldigt nedtryckt och åtsidolagd, då man känner sig helt respektlös, är det viktigt att inte analysera allt för mycket. Försök istället att direkt försöka prata om dina känslor och lösa ut känsloknytarna. Kanske är känslorna bara på en tillfällig semester i din kropp eller så har dom bott där en tid, ingen borde behöva känna så! Det blev en snabb avrundning, har bråttom nu. Hoppas alla har en underbar fredagskväll, jag ska de det riktigt lugnt.        


RSS 2.0