Hej på er! Jag har dragits ner ännu mer i det här förkyldträsket och sitter nu här och nyser lite då och då. Jag är trött och lite skakig i hela kroppen, som tur blir ikväll en lugn hemmakväll med min kära familj. Jag tror inte jag uppskattar dom lika mycket som jag borde göra, och jag tror att jag har lite för höga förväntningar på mina vänner.

Det blir lätt så när tiden går, jag tar säkerheten hemma alldeles för självklart och sedan när vänner försvinner eller bara inte är tillgängliga så står jag där fruktansvärt ensam. Jag är den personen själv också som drar mig undan lite och betraktar på avstånd. Jag vill ha koll på hur andra beter sig och fundera på hur jag ska passa in i deras liv på bästa sätt, iallafall passa in för stunden. Prooooooooosit! Hehe, förlåt. Jag är inte en sådan person som vill stå i centrum och ge ut order till alla mina underståtar. Det blir lätt så att den som har uppmärksamhet och respekt ses som en ledare av dom den har omkring sig, visst kan det stämma ibland men oftast är det en (väldigt) felaktig bild. Jag har nu stått i skymundan en tid och har märkt av en sak som existerar i alla vänskapsband - respekt. Vem har mest respekt och vem har mindre? Ett jäkla maktspel som pågår överallt. Detta kan tära väldigt mycket på oss människor och jag är speciellt känslig för det.

I de här situationerna då man känner sig väldigt nedtryckt och åtsidolagd, då man känner sig helt respektlös, är det viktigt att inte analysera allt för mycket. Försök istället att direkt försöka prata om dina känslor och lösa ut känsloknytarna. Kanske är känslorna bara på en tillfällig semester i din kropp eller så har dom bott där en tid, ingen borde behöva känna så! Det blev en snabb avrundning, har bråttom nu. Hoppas alla har en underbar fredagskväll, jag ska de det riktigt lugnt.